IBLAND MÅSTE MAN TA DOM HÅRDA SLAGEN,SOM MAN KANSKE INTE VILL MEN MÅSTE,FÖR ATT NÅGON GÅNG KUNNA RESA SIG UPP IGEN OCH GÅ VIDARE I LIVET
- Ibland blir inte alltid livet som man tänkt sig,eller velat att det skulle ha blivit.Det har jag nog lärt mig med åren.Jag kan verkligen känna den smärtan och sorgen över av att inte nå ända fram dit man som helst vill komma.Varge dag,varge minut,varge sekund och varge timme.Känslan av att inte orka kämpa längre,ge upp hoppet,låta det vara som det är,gå och sörja resten av mitt liv och ignorera precis allt och alla! Jag vill bara stänga in mig i ett litet rum.Skrika,gråta och sura över att det är som det är.Ibland funderar jag verkligen om inte jag skulle behöva ett sånt rum.Som jag kan stänga in mig i och skrika ut alla mina känslor i.I ca 3 år har jag haft en klump i magen av att inte orka något mer.En vacker dag.Att bara slippa allt och stanna hemma.Jag har försökt så himla många gåner nu så jag nästan går sönder i bitar.Jag har rest mig upp och tagit tag i saker och ting.Löst mina problem som jag haft och gått vidare.Men mer och mer för varge dag som går och jag får se verkligeheten som den är och som den kommer att vara resten av mitt liv.Så vill jag bara försvinna någonstans där ingen kan hitta mig,inte acceptera det som de är och skita i everything.Det hjälper inte om man har vänner som stöttar en osv.Det är ändå jag i slutändan som måste ta tag i allt och lösa skiten som jag själv har trasslat in mig i.Livet är verkligen meningslöst i bland och framförallt orättvist på alla sätt och vis.Varför just jag? Är jag verkligen värd det här? Kan inte hitta ord för att beskriva hur det är att känna såhär hela tiden.Önskar bara att jag kunde ta mig ur den här röran och leva vidare på något sätt.Så som jag alltid gjort.Men det är svårt när man känner så som jag gör nu/gjort.Det är någonting du måste nöta bort,jobba på och itta en lösning på så du kan leva vidare.Det är olika från dag till dag hur jag känner.Vissa dagar kan jag bara vara stolt över mig själv,vara glad över att jag finns och acceptera mig själv och allt som det är.Medan andra dagar vill jag bara gå och dö,ge upp hoppet och skita i allt.Jag önskar att det här känslan som jag har en dag kommer att släppa och att klumpen i magen kommer att försvinna.Att jag sedan kommer känna mig riktigt stolt över vad jag gjort och känna att jag verkligen och lyckades med allt.Att oron inte längre kommer att finnas kvar över att jag inte kommer att klara den här svåra tiden.Som jag nog resten av mitt liv kommer att måsta leva med ett bra tag till.Men jag vet att jag är stark och att jag måste klara det här.För mina vänners skull,för min familjs skull och framförallt för min skull.Annars skulle jag inte sitta här och skriva det här långa inlägget.Jag ska klara det här.Så är det bara.Just nu finns det inget annat i mitt huvud än att kämpa,kämpa och kämpa på som jag alltid gjort.Köra gärnet.Jag vet att jag kan,alla kan bara man vill! Jag är sjukt glad övet att jag har mina otroligt fina vänner.Det är i stort sätt dom som förstår mig bäst,dom betyder så otroligt mycket för mig.Jag älskar er alla verkligen.Ni är fantastiska på alla sätt och vis.Det som hänt har hänt,och det som kommer hända får hända.Jag kan inte ändra på allt nu.Men jag kan fortfarande ha kvar min otroliga kämpar glöd/kraft som jag har.Men vart jobbigt att behålla! Tänkte avsluta det här låånga inlägget med ett av mina favorit citat och önska er en riktigt god jul och gott nytt år! Hoppas ni får ett bra jullov nu och njut mina kära,för det ska jag göra...
"What dosen't kill you makes you stronger"
Kommentarer
Trackback
